Alexander seguía teniendo la sonrisa más bonita que yo jamás había visto.
Siempre he odiado mis pies, a muerte. No dejo que nadie los toque. No es porque estén deformados, ni tengan una característica especialmente fea. Simplemente no me gustan. O más bien no me gustaban.
Alexander y yo conectamos desde el principio. Nos hablábamos muy cerca, nos mirábamos a los ojos muy fijamente, nos vacilábamos, nos contamos secretos a los 5 minutos de conocernos. Sin a penas pactarlo me llevó a su casa, sin a penas tocarme. Como la tradición sueca apunta, me quité los zapatos al entrar. Me enseñó el piso, las vistas al parque de atracciones, el sillón favorito de su difunto padre. Fotos de familia. Hablamos, nos besamos. No paraba de sonreir. Yo se lo decía: "Nunca pierdes la sonrisa, todas las cosas que me has contado que te han ocurrido y tienes una expresión tan pura." Y el muy golfo me guiñó un ojo, se soltó su melena rubia platino y siguió besándome.
No podía dejar de mirarle a la cara en ningún momento. ¿Cómo se podía ser tan rematadamente guapo?.
Después de un rato contándonos secretos con el lenguaje del cuerpo, nos dimos una ducha y yo aún no me había percatado de lo que me iba a mostrar.
- ¿Habías visto esto?- Me dijo señalándo su pie derecho.
Miré y se me pusieron los ojos como platos. De 5 dedos que tiene un pie, él sólo tenía enteros el pulgar y el meñique. Pero no me horroricé. Le pregunté qué le había pasado.
- Un tiburón que me atacó.- Comenzó a reirse porque mi cara debió ser un poema y siguió contándome:
- Nej, jag skojar!. A los 8 años iba por una escalera mecánica y se me trabó el pie.
Aún así seguía sonriendo, yo le miraba y me derretía.
Jag kan ha räknat sekunderna som gick Mellan ljuset, och åskans dån Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick Om du var på väg hit, eller härifrån Det tysta ekot är av ett slag för sig Det kommer ensamt, om det är nåt att ha Vad du än gör ta inga råd från mig Jag vet, de fungerar inge bra
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv Det kan va så förfärligt, det kan va så bra Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd Det kanske var pundigt, det kanske var bra
Jag hörde din röst på en ödslig kyrkogård Jag måste ha träffat, din frekvens Diskanten var svagare, diktionen mindre hård Det var som att tonen, var en väns Det är lätt att se hur sjuk man en gång var När såren läker, och regnet känns Gör din tolkning, häll mig full med svar Rita figurer, och dra en gräns
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv Det kan va så förfärligt, det kan va så bra Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd Det kanske var pundigt, det kanske var bra
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv Det kan va så förfärligt, det kan va så bra Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd Det kanske var pundigt, det kanske var bra
Jag kan ha glömt din vaksamhet, jag söker inte mer än sympati [Eller jo det gör jag visst] Inga kan ta fel på varann som vi
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv Det kan va så förfärligt, det kan va så bra Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd Det kanske var pundigt, det kanske var bra
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv Det kan va så förfärligt, det kan va så bra Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd Det kanske var pundigt, det kanske var bra